Lek på egna villkor i gröna utemiljöer

Svensk artikel om leg og inklusion i natur og grønne områder - og om udeskole og børn med særlige behov.

Drenge i træ.
Lekens läkande effekter är känd och används i lekterpi för att mildra stressen vid barns möten med sjukvården eller som en del av en terapeutisk behandling vid kris. Barnen får då tillgång till leksaker för att symboliskt bearbeta svåra upplevelser. I barns möte med naturelement och hela landskap uppstår andra men sällan utnyttjade möjligheter när det gäller barns lek, lärande och utveckling. Att leken blir mer rörlig utomhus är ett faktum som kan ha mycket gott med sig. I de öppna och flexibla lekflöden som är typisk för gröna utemiljöer får barn inte bara fysisk aktivitet utan kan också hitta vila och mental återhämtning.
 
Amerikanska studier av barn i skolåldern visar att ouppmärksamhet och hyperaktivitet diagnostiserat som ADHD kan mildras om barnen får leka i gröna utemiljöer. Studier av svenska förskolebarn visar att sådana förbättringar i koncentration är störst bland barn i mer socialt och ekonomiskt utsatta miljöer. Det har också visat sig att förskolebarn som leker i rymliga och varierade gröna miljöer får lättare att samspela i sociala situationer. På skolgårdar anläggs vegetation för att göra de attraktiva också för de barn som har annars kan ha en tendens att bli passiva på rasterna.
 
Vad är det då med gröna utemiljöer som gynnar såväl farten som vilan i leken och det sociala samspelet? På vilket sätt kan utemiljön bidra till en lek på barns egna villkor?
 
vignet_roed_gummistoevle_Frank_Juel_0.jpg
Mærk verden. Udeskolepiger fra Hammerum skole. Foto: Malene Bendix.
 

Utomhuslekens frirum

Ett folkligt synsätt på barns utevistelse som återfanns i tidiga teorier är att utevistelse ger barn möjlighet att ”springa av sig” och ”lätta på ångan”. Det är först under senare år som forskare har ägnat möda åt att beskriva vad det är som upptar barnen och vad det är som händer i den fria leken utomhus.  Med påståendet att utomhusleken har en ”vidlyftig” karaktär har jag velat fånga det faktum att barnen är inriktade mot att använda och utforska den fysiska miljön. De använder kroppen mycket och rör sig gärna mellan olika platser. Vidlyftigheten ligger i denna tendens till fysisk aktivitet, men handlar också om en mental rörlighet där händelser i omgivningen och stundens infall kan få mycket spelrum. Regn som faller, barn som springer förbi o s v hör till sådant som ger leken nya vändningar. Den typ av associativa tänkande kopplat till situationen som kännetecknar yngre barns fantasilek blir populär bland barn i alla åldrar i en utomhusmiljö.
 
I beskrivningen av leken som vidlyftig kan man också skönja en något mer negativ innebörd som handlar om att det finns en tendens till gränsöverskridande från barnets sida utomhus. Gubben som hytter näven åt barnet som pallar äpplen finns nog bara kvar i barnboken när det mesta av leken utspelar sig i speciella lekmiljöer, men det är god beskrivning av denna tematik. Men vi skall komma ihåg att även leken på lekplatsen eller på skolgården är början på barnets självständiga utforskande av sin omvärld. I en bra lekmiljö kan man se hur barn hemlighetsfullt gömmer sig själva och olika saker. Kojan är ett tydligt barnkulturellt uttryck för denna ambition att bebo världen på sina egna villkor och pröva att sätta egna gränser för sin identitet.
 
Barns möjlighet till visst risktagande är en annan viktig dimension i utomhusleken. I en undersökning använde förskolebarn en norsk term som på engelska översatts till scaryfunny för att beskriva den skräckblandade förtjusningen vid höga höjder, hög fart, vid vatten och eld eller pirret i magen när de tror att de kan gå vilse (Sandseter, 2010). Överraskningsmoment är intimt förbudet med lek som fenomen i sig men utomhus tar det sig ofta mycket konkreta uttryck. Med snabba och oväntade rörelser och ljud höjer barnen lekstämningen och markerar att det de gör är på skoj. Skapande lek efterföljs ofta av minst lika förtjust destruktion av det de själva eller det andra skapat t ex snöbollar, sandslott och kojor.
 
Den beskrivning som här gjorts av barns fria äventyrliga fysisk aktivitet kan ge intrycket av att utomhusleken ställer särskilt höga krav på barns fysiska och mentala kapacitet. Jag skall med några exempel peka på faktorer vid utevistelse som i praktiken underlätta det enskilda barnets möjligheter att delta i lek och samspel, och därmed inte missa viktiga tillfällen till utveckling och lärande. Slutsatserna basers på mer generella teori om människans relation till naturen och resultat från studier av barns lek och hälsa vid skolor och förskolor med olika kvalitet på utemiljön. Forskningen kring naturens roll för barn med speciella svårigheter är ännu i sin linda.
 

Naturen har en nyckelroll

Naturen har en nyckelroll i barns lek utomhus och med natur menas både naturelement som träd, buskar och stenar och landskapet i sin helhet. Naturens mångtydighet och förändring väcker människans intresse samtidigt som det finns en trygghet i att kunna känna igen olika rytmer och förlopp över dygnet och året. Vuxnas minnen från barndomens lekar utomhus kan ofta vara starka och de beskriver hur deras uppmärksamhet riktades både mot kroppen och dess signaler och mot omgivningen. Rachel och Stephen Kaplan (1989) menar att både barn och vuxna gärna känner fascination i mötet med olika fenomen i naturen som eld, vatten och lövprassel och att det kan vara vilsamma aktiviteter att plocka de pinnar och hämta det vatten man behöver ute i vildmarken.
 
För barns del kan det handla om att mer fritt kunna röra sin kropp och greja med saker - som löv pinnar och stenar - utan att det kan bli fel och föremål för vuxnas ingripande. Naturens överflöd av användbart material underlättar också det sociala samspelet genom att utgöra en trygg ram och ge material så att det räcker till alla i leken. Konkurrensen tonas ned när det bara är att hämta nya blad som betal medel. Att leken utspelar sig i ett vidare och mer odefinierat landskap än inomhus med sina speciella rum för byggande, skapande o s v, gör också att barnen kan upprätta egna relationer mellan olika platser. Naturens egenskaper skapar en gråzon i leken – låt oss kalla det en grönzon- som kan göra det lättare för barn med olika förutsättningar att vara med i leken.
 

Lekens grönzon

De öppna och flexibla leksammanhangen innehåller en tillåtande grönzon av möjligheter som det enskilda barnet aktivt kan använda sig av för att tillgodose sina behov och önskningar och underlätta för barn med olika förutsättningar att delta i samma lekar. Kännetecknande för lek i gröna miljöer är att lekramen blir mindre definitiv. Mindre vanliga är fantasi- och rollekar där barnen håller sig till en viss struktur över lång tid. Uppbrott, förändring och effekter är utomhuslekens signum. Här följer tre olika aspekter på utomhusleken som kan få betydelse för möjligheterna att göra denna lek till en inkluderande aktivitet: 
  • Lekens tema växlar
    När lekens tema är en mer öppen fråga kan enskilda barn uppfatta situationen lite olika utan att leken störs. Tvärtom kan ett enskilt barns infall t ex ett brott mot ett pågående lektema förvandlas till en överraskning som stimulerar leken. Det ä vanligt att barnen som ingår i en fartfylld lek har olika föreställningar kring lekens tema t ex om det är spöken eller tjuvar man jagar. Det innebär att lekens förlopp kan omtolkas till varje individs ”fördel” utan att leken störs. Barn med mer utvecklad förmåga att upprätthålla berättelsen kan använda situationen för att kreativt omtolka saker och situationer samtidigt som ett yngre barn eller barn med mindre avancerad symbolisk förmåga, har en chans att vara med i leken. Det ger möjlighet till samvaro och gemenskap men också lärande för båda.
     
  • Vilka barn och platser som ingår i leken växlar
    När det är en mer öppen fråga vilka barn som ingår i ett visst leksammanhang blir det också lättare för enskilda barn att ansluta till eller dra sig ur leken.  Naturmiljöns mångfald och komplexitet gör det också svårare att fixera fasta funktioner och gränser i den fysiska miljön som barnen kan göra anspråk på skall ge status eller reglera sammanhanget. Det underlättar för en barngrupp att tolka en boll välvilligt innanför en gränslinje om denna måttas mellan två buskar som saknar linjens precision. Över huvud taget blir det svårare för det enskilda barnet att göra fel och på denna grund bli nekad vara med i leken.
     
  • Leken rör sig mellan olika platser
    I en varierad utemiljö kan enskilda barn och barngrupper lätt etablera nya platser för lek om vissa platser är upptagna. I och med att leken utomhus består av en dynamik mellan olika platser så kan det hända att även det barn som vistas ensam på en plats är indraget i ett leksammahang. De mer öppna rummen gör också det lättare både att iaktta och ansluta till de lekar som pågår. Det är inte ovanligt med yngre förskolebarn som försjunker i att betrakta lite farligare lekar vid gungor och otillgängliga naturpartier för att sedan prova samma sak när äldre barnen lämnat platsen.
     

Utvecklande utemiljöer för alla

Naturen är en underutnyttjad resurs när det gäller barn som av olika anledning behöver stöd i sin mentala och fysiska utveckling, i sin lek och sitt lärande. Ulf Jansson (1996) har beskrivit vikten av att verka i lekens periferi för att också gynna lek mellan barn med och utan synskador i leken. Detta bygger han på det faktum att det enskilda barnet sällan hjälps av vuxna som ger anvisningar om vilka som skall ingå i deras lek.
 
Däremot kan den vuxne verka för lek och samspel mellan barn med olika förutsättningar genom att utveckla den fysiska miljön på ett sätt som bidrar till en avslappnad miljö och stärker enskilda barns position i barngruppen. När rampen upp på kullen anpassad för permobilen blir det mest populära stråket gynnar det också dess förare.
 
Vi kan slå fast att kvalitet i utemiljön inte är lika med dyrköpt lekutrustning. Lekmiljöer där det är tätt mellan lekredskapen tenderar att låsa in leken så att den varken blir fri, äventyrlig eller mentalt och fysiskt rörlig. I forskningen kring förskolebarns lek och deras hälsa har vi haft tre specifika utgångspunkter för en positiv värderingen av utemiljön:
  • Hur stora ytorna är
  • Hur mycket träd, buskar och kuperad terräng det finns
  • I hur hög grad de öppna ytorna och vegetationen är väl blandade med lekredskapen och inte ligger i separata delar av utemiljön.
Ur ett flygfotoperspektiv innebär det stora ytor men med småbruten struktur där det finns många mindre platser för lek – som stenar, kojor och buskage – utspridda över ett landskap som gärna får vara kuperat. Kriterierna kan användas som allmän utgångspunkt för utformningen av en lekmiljö, men också som vägledning vid lokaliseringen av förskolor eller när man skall välja ut en plats i naturen för ute-verksamheten. Denna allmänna utgångspunkt för ett inkluderande lekens landskap, baserat på hur barn generellt leker ute, behöver nu låta sig inspireras och nyanseras utifrån studier av hur barn med vitt skilda förutsättningar hittar sin glädje och lekfullhet i samspel med naturen.
 

Referenser:

Jansson, U, (1996) Skolgården som mötesplats, Samspel mellan elever med och utan synskador, Gruppen för handikappforskning, Rapport nr.9, Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.
 
Kaplan, R. & Kaplan, S. (1989), The Experience of Nature. A Psychological Perspective, Cambridge University Press, New York
 
Mårtensson, F (2009), Lek i verklighetens utmarker, I Jensen M & Harvard Å (red.) Leka för att lära, Utveckling, kognition och kultur, Studentlitteratur.
 
Mårtensson F, Boldemann, C, Söderström, M, Blennow, M, Englund, J-E, Grahn, P Outdoor Environmental Assessment of Attention Promoting Settings for preschool children – part of salutogenic concept, Health and place, 15, 2009, 1149-1157
 
Naturvårdsverket, 2011, Den nyttiga utevistelsen? Forskningsperspektiv på naturkontaktens betydelse för barns hälsa och miljöengagemang, Rapport 6407
Sandseter, E.B.H, 2010, it tickles in my tummy! –Understanding children´s risk-taking in play through reversal theory, Journal of early childhood research, 8 (1), 67-88 

Kolofon

Fredrika_besk_100.jpg

Forfatter: Fredrika Mårtensson, lektor i landskapsarkitekturens miljöpsykologi, SLU

Fredrika Mårtensson er lektor i landskapsarkitekturens miljöpsykologi, Område Arbetsvetenskap, Ekonomi och Miljöpsykologi, SLU, Alnarp, fredrika.martensson@slu.se

Artiklen er skrevet til Udeskole.dk og udgivet på Udeskole.dk 5. december 2011.

Redaktør og foto: Malene Bendix.